Lösningen på livet är ingen Rubiks kub direkt

Nostalgitripp, glädje som bara sprider sig i kroppen och en enorm trötthet. Det finns så många saker som man skulle kunna tänka på, det finns alldeles för mycket. Man kan älta, man kan längta - både fram och tillbaka -, man kan också sakna eller rent av bara önska och hoppas. Men vad är det egentligen man hoppas på? Vad är det man så hårt längtar efter?
Kanske är det att förstå, för det står väl ändå i Historien. Men vad innebär det att förstå? Om man skulle förstå, om man verkligen skulle kunna se lösningen till alla problem, funderingar och andra saker man bara vill veta. Skulle man må bra då? Skulle man känna sig jättelycklig och bara leva resten av sitt liv i en glädjedimma.. Ja, eller helt enkelt tvärtom?
Ååh, det finns så mycket som jag bara vill säga, som jag skulle vilja skrika ut. Ibland känner jag mig som en vägg, jag tar emot, lyssnar och ytrar mig inte mer om saken. Vissa gånger är det för att jag inte har några ord, andra gånger är det för att jag har lovat att hålla inne med svaret. Men oftast så är jag bara tyst ändå. Det kan vara väldigt svårt, det där tysta. Men samtidigt så kan det vara väldigt skönt.. Men är detta då ett bra sätt att sträva mot förståelse, eller är det bara så att jag inte vill förstå?
Jaa, om jag ändå kunde tänka i klara banor, om jag kunde minnas det jag tidigare tänkt. Någonstans under året tappade jag min tankeförmåga. Just nu vet jag inte vart den är.. Förhoppningsvis hittar jag den snart igen.

R - Jag vet att jag behöver mycket utrymme, jag är sån. Det blir bara påträngande och då kan jag inte andas. Gillar inte att kvävas. Så håll bara bort från min svär.
S - Vi gör bara såna saker, för vi är så. Det fanns en mening med RHS, har jag ju alltid sagt - har jag inte?
J, J, L, A, S, R - Tack för en trevlig kväll ni, hade kul...