Liten och ensam i denna stora värld

Känner mig som ett UFO, en outsider som inte passar in.

Känner mig som en vägg, som bara tar massa skit.

Känner mig stum, som istället för att använda kroppsspråk bara är tyst.

Återigen har jag blivit den vanliga Lotten. Den Lotten jag inte trodde fanns inom mig men som på något underligt vänster hoppar fram och förstör mitt liv. Det är den Lotten som bara ler, som bara nickar och säger ja, som inte säger emot. Den Lotten som tillsist spricker av ilska för alla småsaker hon irriterar sig på. Den Lotten som är färglös och genomskinlig, som inte mår dåligt utan bara är likgiltig..

Fan vad jag måste ta tag i det här igen. Måste ge mig själv en spark i baken och säga allt till dessa människor som spelar på min planhalva.

Dessutom detta på allt. Min självkänsla är så toppad just nu att jag skrapar i bottendammet. Allt jag gör blir fel fel fel. Allt jag vill är att springa, ropa.. Vill se det ansiktet, vill behålla det leendet.. Men det går inte, inte vad jag kan se i alla fall. Svårt är det att tappa hoppet, men det sliter på hälsan att inte släppa det i sjön..

Man sårar sig själv hela tiden. Men man kan inte se in i framtiden för att se det positiva som kommer i längden. Att känna smärta nu för att få glädje senare är inget man gör, utan istället lever man i ett halvglatt mellanting.

Fuck.. Det här är ett inlägg som passar bättre in i höstens mörker. Inte i en sluttamp av Augusti..

45 minuter.. Frågan är Om?

det spelar ingen roll om du bryr dig för jag kan ändå inget säga