To deserve all that good Shit

Totally fucked up, but I think I have my reasons..

Jag andas in och jag andas ut. En rörelse, en spänd muskel.
Luften som strömmar ner i lungan, syret som pumpas ut i min kropp.
Är det livet? Är det livet som åker in och ut ur min kropp. Skulle inte livet försvinna om jag bara slutade. Andades ut och sen inget mer. Betyder det att luften jag andas är mitt liv?

Korta sekvenser som spelas upp i mitt huvud, gång på gång på gång. Ett fotoalbum fyllt med filmer, klipp, bilder.
Plåttaket på altanen, höst, en filt och åskväderet bara någon mil därifrån
Ordet, rörelsen, sommar, badkläder och kyla
En lift, ett samtal utan ord, två par skidor och vänskap
Puls som slår, ett dämpat skrik, lyckorus och en brännande blick
Det blir för mycket ibland, för mycket av allt som är bra. Jag vill stanna i min bakspegel ibland och inte kolla ut på vägen. Samtidigt vill jag titta upp, titta långt borta, till kröken, horisonten, vad som nu väntar. Jag vill inte vänta, vill inte vara här. Mitt i den här likgiltigheten. Jag vill känna att jag lever, inte genom att pressa mig själv till gränsen utan genom att känna känslor.

Känslor som finns i luften. Jag andas in och jag andas ut.
Kollar du noga ser du känslorna i dimman.
Jag ska bara andas in dom igen...

You're such a girl that deserve that